Lätt sömndrucken går jag av veckans fjärde nattjour. Efter ett par år som specialist blir det både bakjourer och nattjourer men den gångna veckan, liksom för 27 nätter under 2011, var det min tur att stå i primärjoursledet. Som barnläkare i Örebro ansvarar man för akuten, förlossning och BB, men också för de två barnavdelningarna: en för nyfödda (“35an”) och en för äldre barn (“26an”). Dagtid tillkommer annan verksamhet, i mitt fall lägger jag cirka tio procent av min kliniska tjänstgöring på arbete vid barnavårdscentral.

Nästan inga av mina patienter kan automatiskt gå in i min forskning. De är inte “forskningspatienter”, men likafullt ger de mig en bakgrund och förståelse för vad som är kliniskt relevant, vad som är vanligt, vad som är ovanligt. Det kliniska arbetet ger idéer och underlättar också för mig i forskningen. Vilka “outcomes” är viktiga och riktiga hos sjuka barn? Specifikt hos nyfödda? Specifikt hos tonåringar?

För ett par år sedan läste jag en studie kring infektioner i barndomen och risk för en viss kronisk sjukdom i vuxen ålder. Jag kunde med ett ögonkast konstatera att forskarna egentligen bara letat efter vuxeninfektioner fastän hos barn. Men barn har ett eget infektionspanorama, plus att vi använder särskilda infektionskoder! Nyfödda som får streptokocksepsis (blodförgiftning) får koden P36.0-1 (p för perinatal), medan vuxna får A40. Det är en typ av kunskap man får när man varje vecka jobbar med barn.

Men det kliniska arbetet ger också idéer och uppslag till forskning. Inte sällan får jag frågor av föräldrar:

– Jag är gravid, är det ofarligt för mig och mitt ofödda barn om jag vaccinerar mig mot svininfluensa?

– Mitt barn föddes med ansiktet först (ansiktsbjudning), kan det ha spelat roll för att han fick dålig syn senare i livet? Jag tänker att han kanske fick högt tryck i ögonen när han föddes?

Vid andra tillfällen är det ekonomiska neddragningar som tvingar oss att tänka nytt.

– Är det farligt att skicka hem vissa nyfödda inom sex timmar efter födelsen?

– Ökar risken för komplikationer vid borreliainfektion om vi hoppar över det sedvanliga återbesöket efter fyra veckor?

Och slutligen kan det kliniska arbetet med patienter utanför det egna forskningsfältet leda till att man tänker bredare.

– Men om våra onkologbarn kan få Zofran mot illamående, borde man inte kunna ge det även till barn med gastroenterit som kräks?

På samma sätt har jag stor glädje av forskningen i mitt kliniska arbete, inte bara för att man blir duktigare på att ta till sig innehållet i vetenskapliga artiklar. Nej, kanske mer för att jag intuitivt förstår begrepp som absoluta och relativa risker. När Dagens Nyheter ville göra ett reportage om självtester vid glutenintolerans, blev inte bara reportern utan även vissa kolleger chockade när jag tog fram papper och penna och visade hur illa testerna presterade:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/test-kan-ge-fel-sjukdomssvar

Naturligtvis tar det emot att kliva ned på akutmottagningen klockan 04.30, men jag är ändå glad över att både få forska och jobba kliniskt. Och visst är det härligt när man en onsdagförmiddag kliver in för att ronda Anna 4 år, igår var hon högfebril, men nu efter 18 timmars antibiotikabehandling är hon pigg och glad. Då känns arbetet extremt meningsfull.

I min förra blogg berättade jag om när den amerikanske ambassadören Brzezinski besökte min forskningsenhet. Efter föreläsningen träffade jag David, den amerikanska forskare som föreläst i samband med ambassadörs-träffen och låtit mig förstå att utländska forskare som kommer till Sverige ibland stöter på svårigheter. Jag bad David sitta ned på mitt rum och berätta mer vad han tyckte att Karolinska institutet (underförstått, alla svenska universitet) kan göra för att förenkla för utländska forskare.

-The web site for foreign researchers here at the university needs to improve, and it was difficult to find out what a stipend in Sweden actually means. I also think the U should offer a full time course in the Swedish language to all foreign researchers

Han fortsatte:

-I was also surprised that the university in Sweden did not take care of me in the same way as other competitors in other countries. When I was offered similar positions at other places, those universities immediately offered me a plane ticket, they took me out for dinner when I arrived, they tried to make me feel at home – and I did! They also offered to help out with schools, they showed me around town. Things like these matter.

-What do Swedish universities want? People who come here and stay for 12 or 24 months to create a multicultural mix, or do they want to keep foreign researchers at Swedish universities, invest in them and make them stay for the rest of their lives?

Efter samtalet sitter jag och funderar. Jan Björklund vill satsa pengar på att få hit internationella toppforskare, men kanske behöver vi göra mer än att pytsa ut pengar för att få dem att komma hit – och stanna?

Det är med forskning som med texten i sången Anthem i musikalen Chess: “I cross over borders…”. Forskningen och dess resultat är en gränslös verksamhet, och vi har alla att vinna på att samarbeta med folk i andra länder, och att pröva vingarna i nya miljöer.

Under våren var jag själv i USA och forskade, och på det följde ett antal inbjudningar till amerikanska ambassaden i Stockholm när jag kommit tillbaka till Sverige. Helt naturligt, eftersom det var USA som finansierat min resa till Mayo-kliniken. Problemet vara bara att inbjudningarna alltid kom när det antingen var min hämtdag på fritids, eller jag gick jour på akuten i Örebro….

Till sist kände jag att jag inte kunde tacka nej till fler inbjudningar, bättre då att bjuda igen!? Sagt och gjort, jag skrev till amerikanska ambassadören och frågade om inte han kunde komma till vår forskningsenhet på KI.

– Vad sägs om ett gemensamt seminarium?

Yes! Ambassadör Mark Brzezinski nappade!

Kanonkul! Så skulle jag vilja sammanfatta seminariet. Informellt och med möjlighet till diskussion mellan oss svenska forskare, amerikanska forskare på KI, och så ambassadören. Säpo gav klartecken för mötet efter att först ha kollat av att jag visste precis vilka som skulle komma. Jag erkänner att deras första kontakt när de ringde mig på mobilen överraskade mig en smula. Det är ju inte varje dag man lyfter på luren och någon säger: -Hej. det är från Säpo!

Säpos närvaro var för övrigt riktigt uppskattad på forskningsenheten! Jag förstod att delar av enhetspersonalen hängde ute vid postfacken bara för att kunna spana in Säpo-killarna litet… Vem har inte sett en James Bond-rulle och undrat hur det är att vara agent på riktigt?

Ambassadören talade om Sverige som möjligheternas land, och om hur viktigt det är med samarbete mellan Sverige och USA. Vi talade om behovet att USA förenklar den administrativa processen för oss som vill fara till USA och forska. Men det var när en av de amerikanska forskarna på KI, David L, steg upp på podiet och under fem minuter berättade om sina erfarenheter av att komma till Sverige som jag fick en riktig aha-upplevelse. Det är inte alltid så lätt för utländska (inte ens amerikanska…) forskare som vill komma till ett svenskt universitet.

Fortsättning följer…

Det var minusgrader i luften, och nyårshelgens sista nattjour var avklarad. Våren och äventyret låg framför mig. Jag hade just landat på Newarks flygplats efter en fantastisk inflygning längs med Manhattan. Klarblå himmel. Vi såg Empire State Building från flygplanet, och litet längre söderut frihetsgudinnan.

Medan 1800-talets svenska utvandrare valde Bremen-linjen för att ta sig över Atlanten, så valde jag SAS. Men vi hade alla det gemensamt att siktet var inställt på Amerika. De för att undvika svälten och den religiösa förföljelsen; jag för att jag fått ett Fulbright Research Scholarship och en inbjudan att forska på Mayo-kliniken i Minnesota.

Att åka utomlands för att forska handlar inte bara om att testa nya hypoteser, att starta nya samarbeten, och att lära sig nya tekniker. Det handlar lika mycket om att lära känna ett annat land. Som tidskriften GOOD frågar retoriskt i ett av sina nummer: ”Why learn a second language, why not learn a second culture?”

Här i USA frustrerades jag över den konservativa världsbilden som förmedlades av Fox News, fascinerades av att så många professorer bar fluga på jobbet (jag skaffade själv tre flugor under min tid på Mayo-kliniken) och förbannade den bristande tillgången på sjukvård för de riktigt fattiga. Här lärde jag mig äntligen de mest basala reglerna i amerikansk fotboll, fick dricka kaffe med tusen smaker på Starbucks och mumsa på enorma blåbärsmuffins efter maten. 

Kanske hade jag tur, men jag kände mig alltid välkommen i USA. Jag mötte en stor gästfrihet, och blev vid ett par tre tillfällen till och med insläppt i överläkarnas eget fikarum på Mayo (mitt magnet-id-kort funkade annars bara till den övriga personalens fikarum). När jag på helgerna brukade ta en promenad ut ur Rochester passerade jag förbi ett par stora ekar. Då tänkte jag på Karl Oskar och Kristina i Mobergs utvandrarserie. Mycket har förändrats sedan de första svenskarna slog ned sina bopålar i Minnesota, men mycket är sig också likt. Spänningen och förväntan inför det nya och okända.

Läs också min understreckare i SvD Kaffemissbruk och facklig glöd i svenskbygder